DM Degenerativ Myelopati - ibland kallad CDRM - som förekommer hos våra mopsar påminner en del om sjukdomen MS och har av DM-forskarna jämförts med ALS. Det är alltså en neurologisk sjukdom (och den beror således inte på skelettmissbildningar eller annat). "Mopsvingel" och "schäfervingel" är samma kroniska neurologiska sjukdom och drabbar många andra raser.

ÅRSMÖTESMOTION MOPS-ORDEN 2009


Se fler glada vovvar med bakbensrullstolar på eddieswheels.com med en länk om DM - hoppas bara att de inte ska behövas i framtiden! DM är en svår sak för hundägare att hantera för att undvika avlivning - och uppfödarna måste inse, att lösningen på problemet är deras ansvar.

DM uppstår när det egna immunförsvaret attackerar hundens eget nervsystem så att isoleringsskiktet myelin omkring nervtrådarna i ryggmärgen bryts ner. DM är en degenerativ (nedbrytande) neurologisk sjukdom med immunologisk bakgrund.

Svagheten i bakdelen vid DM brukar komma smygande och är till en början inte smärtsam. Reflexerna försvagas långsamt och typiskt är att hunden släpar baktassarna i marken, så att klorna slits på ovansidan. Hunden verkar inte ha ont. Gången blir vinglig och hunden tappar balansen vid tvära svängar och ramlar med bakdelen. I slutskedet, som kan dröja flera år, tappas känseln helt och hunden förlorar sedan kontrollen över tarm och urinblåsa.

Det finns en rasdisposition till DM hos mops, men eftersom symptomen visar sig sent i livet mellan 5-14 års ålder, har anlagsbärarna tyvärr oftast hunnit gå i avel. Man ska naturligtvis aldrig para två mopsar, som båda har nära släktingar, som har visat symptom på DM eller CDRM med en fortskridande svaghet i bakdelen.

Nu har ett amerikanskt forskarlag med bl.a. mikrobiogenetikern Prof. Kerstin Lindblad-Toh med anslag från AKC och ett antal rasklubbar identifierat en defekt gen - kallad A - som ger upphov till degenerativ myelopati hos ett stort antal raser, bland andra fransk bulldogg. Dock bidrog inte amerikanska mopsklubben, vilket kan förklara att inga mopsar ingått i forskningen. Den normala, icke muterade varianten av samma gen kallas av forskarna G - men kallas N=Normal i OFAs statistik. Alla undersökta hundar som har lidit av DM har haft genkombinationen A/A och har alltså ärvt detta defektmuterade anlag från båda föräldrarna: både avelshanen och avelstiken har alltså varit anlagsbärare till Degenertiv Myelopati. Hundar som har DNA-testats med genkombinationen A/N har oftast inte visat några symptom, utan har alltså varit dolda anlagsbärare. Alla hundar som har testats med genkombinationen A/A har inte hunnit utveckla symtom, men riskerar att göra det med stigande ålder.

Denna gen kan forskarna identifiera med ett DNA-kit för provtagning på FTA-kort, som nu säljs genom OFAs webshop - läs mer på nedanstående två klickbara bannerlänkar för information. Det är ett enkelt salivprov, se foton för celler från insidan av kinderna, som ägaren kan ta utan veterinärbesök. FTA-korten skickas till forskningslabbet per post i ett vanligt brev.




Uttalande från OFA: "Fastän alla hundar kan testas för DM, är det möjligt att den genetiska bakgrund som råder i somliga raser förhindrar att symptom utvecklas även hos hundar som bär anlaget (riskerar att drabbas). För närvarande tvekar vi att rekommendera testning för de raser, där Universitetet i Missouri ännu inte har bevisat att DM utvecklas genom mikroskopisk undersökning av ryggmärgen från avlidna hundar som uppvisat symptom på sjukdomen. För närvarande har beviskravet på sambandet mellan den genetiska mutationen och bedömning av ryggmärgen bevisats (hos exempelvis mops, men ännu inte hos fransk bulldogg)."

Defektmutationen DM - degenerativ myelopati ger en med åren tilltagande försvagning i bakdelen, som förr eller senare leder till avlivning. Defekten brukar kallas 'vingelsjuka'och drabbar många raser, inkl fransk bulldogg och mops - hittills har 82 mopsar testats, av vilka 26 (32%) bar mutationen i enkel upplaga A/N från en förälder och kan lämna den till sina avkommor. Fyra mopsar (5%) bar anlaget dubbelt A/A från båda föräldrarna och "riskerar" att drabbas av symptom med stigande ålder. Se statistiken.

Hittills har man brukat anse att en sådan försvagning i bakdelenmest beror på ett naturligt åldrande, eftersom hundar drabbasav DM sent i livet, mellan 5-14 års ålder.

Rörelsestörningar och muskelförsvagning kan naturligtvis även haandra orsaker, som en alltför kort rygg och hals eller olika skelettdefekter, HV eller diskbråck etc.

Svenska och amerikanska biogenetiker har alltså slagit fast, att sjukdomenDM är genetisk och ärftlig och det finns sedan 2009-03-04 hos OFA ett enkelt och billigt DNA-prov på FTA-kort, som visar om en hund bär denna skadade gen, kallad A eller den normala varianten, av OFA kallad N. En drabbad hund (A/A) har ärvt defektgenen från båda sinaföräldrar.

- En DM-drabbad hund brukar ha genuppsättningen A/A och symptomfriaanlagsbärare, carriers har genkombinationen A/N. En hund som drabbas av DM påålderns höst har alltså lämnat det defektmuterade anlaget A tillsamtliga sina valpar tidigare i livet. Alla avkommor efter en DM-drabbad hund är åtminstone symptomfria anlagsbärare - även om de aldrig skulle få symptom på DM senare i livet. - En för DM fritestad hund bär genkombinationen N/N -

OFA: Explanation of DM DNA Test Results
OFA DM Test Results by Breed

JORDBRUKSVERKETS FÖRESKRIFTER FÖR AVEL
- gäller ALLA hund- och kattägare, oavsett ev. medlemskap i SKK -

"Avel: 24 § Djur får inte användas i avel om

1. de har sjukdomar eller funktionshinder som kan nedärvas
2. de är eller med stor sannolikhet är bärare av recessivt anlag i dubbel uppsättning för sjukdom
3. de är eller med stor sannolikhet är bärare av enkelt recessivt anlag för sjukdom
såvida inte parning sker med individ som är konstaterat fri från motsvarande anlag 4. parningskombinationen utifrån tillgänglig information ökar risken
för sjukdom eller funktionshinder hos avkomman
... snip ...